Som logoped känns det både viktigt och roligt att arbeta med närstående kring den som drabbats av kommunikationssvårigheter till följd av stroke. Under åren har vi haft en rad närståendeutbildningar, där vi har försökt svara på anhörigas frågor och velat ge dem instrument för att bättre kunna klara den vardagliga kommunikationen med sin strokedrabbade familjemedlem. Den stora behållningen från dessa utbildningar har varit dynamiken som uppstått mellan deltagarna. Att se hur vänskapsband har knutits, hur deltagarna kunnat ge varandra värdefulla tips, hur man kunnat finna tröst i och också kunnat skratta igenkännande åt varandras vardagsberättelser.
Västra Götalandsregionen har sedan en tid tillbaka satsat på en modell för patient- och närståendeutbildning som går ut på tillvarata de närståendes egen kompetens. Jag och Marita, som är gift med en man som fick afasi för 5 år sedan gick denna utbildning vid fem tillfällen hösten 2010. I utbildningen fick vi lära oss hur man ska kunna tillvara ta just de frågor som deltagarna bär på. Det betonades också att både resurspersonen, som alltid är en patient eller en närstående, såväl som yrkespersonen är viktiga just därför att man kan bidra med helt olika infallsvinklar på hur det är att leva med en viss sjukdom.
Efter avslutad utbildning kände vi oss redo att pröva detta koncept själva och nu i vår har vi startat vår egen närståendeutbildning med namnet ”Livet efter en Stroke”. Vi började med att bjuda in till stormöte dit alla som gått behandling hos logoped under det senaste året och deras närstående inbjöds till en informationskväll. Jag behöver väl inte säga att konferensrummet var fyllt till bredden! Där presenterade vi upplägget för närståendeutbildningar enligt den nya modellen och tog emot intresseanmälningar. Elva stycken närstående i vitt skilda åldrar anmälde sig och så kunde vi köra igång! Hittills har vi träffats 4 gånger och ytterligare 3 tillfällen är planerade.
Modellen vi arbetar med går ut på att deltagarna själva bestämmer innehållet, därför började vi vår utbildning med att gemensamt ”brainstorma”. Vid varje träff kommer det dessutom upp nya förslag på något som aktualiserats i diskussionerna. Detta gör att ingen utbildning blir den andra lik. I vår grupp har vi bland annat diskuterat ”hur man kan orka som närstående”, ”hur man kan genomföra resor med en närstående som har både afasi och är rullstolsburen” – här var tipsen många och väldigt konkreta -, ”hur man kan träna hemma” och ”hur arbetsfördelningen i hemmet kan se ut då en partner har funktionsnedsättning i form av högersidig svaghet och afasi”. Jag som logoped lär mig massor och av alla skratt och stundtals tårar förstår jag att de andra deltagarna också värdesätter våra stunder tillsammans. Det här är definitivt en modell som vi vill fortsätta med!
Åsa Burge, Chefslogoped
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar