En kollega tillika överläkare på vår barn- och ungdomsmedicinska mottagning i Gamlestaden skickade mig häromveckan en intressant historia som på ett bra sätt belyser hur auktoritär vårdpersonal är. Låt oss hoppa rakt in i min kollegas berättelse:
"Jag arbetade för många år sedan på en numer nedlagd barnklinik i Lövgärdet, nordöstra Göteborg. Sista patienten för dagen skulle komma in för anamnes och undersökning, i väntrummet satt en kvinna med barnet och ganska nära satt en man. Jag ropade upp namnet och kvinnan började röra sig mot mig bärande på barnet. Mannen satt kvar oberörd och jag har alltid retat mig på dessa oengagerade pappor som inte ens följer med in. Får jag nys om dem ber jag dem vänligt följa med även de och så skedde även denna gång. "Kom båda!" uppmanade jag samtidigt som jag vinkade lite med ena handen. Mannen reste sig då och väntrummet blev helt tomt när dessa tre personer kom in på mitt kombinerade arbetsrum och undersökningsrum.
Jag frågade varför man kom och kvinnan började beklaga sig över sonen som länge varit sjuk ibland och särskilt över att han inte ville äta vad hon än tog sig till. Ett ganska vanligt bekymmer med småbarn. Efter en stund vände jag mig så till mannen och frågade vad han hade att säga om det hela. "Jag känner inte dom!" svarade han!"
En ganska rolig historia om en person som gjorde så som läkaren sa till honom att göra. För patienten är alltid vårdpersonalen en auktoritet. En person med hög grad av specialisering, sakkunskap och erfarenhet. En person som vet.
Hälsning,
Mette Ludvigsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar